När vikingarna lämnade fjordarna i Norge för att utforska nya platser hade de inte magnetkompasser. De hade heller inget sätt att undkomma sträckor av tunga moln eller dimma som gjorde det svårt att navigera med solen. Hur upptäcktsresenärerna korsade det öppna havet under dessa tider är ett mysterium som länge har fascinerat forskare.
I norska sagor berättas det om en solstein eller ”sunstone” som hade speciella egenskaper när den hölls i luften mot himlen. 1967 var året då en dansk arkeolog, Thorkild Ramskou, föreslog att dessa kristaller möjligtvis användes som navigationsinstrument och kunde avslöjade tydliga ljusmönster i himlen som orsakades av polarisation, som även existerar i mulet väder eller när solen faller under horisonten. Ingen sådan kristall har någonsin hittats på Viking-arkeologiska platser, men en kalcitkristall upptäcktes i ett vraket av ett brittiskt krigskepp från 1500-talet. Detta kan indikera på att kristallen kan ha används som ett navigationsinstrument men det är ännu inte helt fastställt.
Nyligen publicerade Royal Society Open Science en fördjupning av denna idé fast med en utveckling av att vikingarna hade en stor chans att nå en destination som Grönland i grumligt eller dimmigt väder om de använde solstrålar och kollade kristallerna åtminstone var tredje timme.
”Denna studie är ett viktigt steg framåt eftersom det belyser problemet med grumliga molnförhållanden på ett systematiskt sätt”, säger Stephen Harding, författare till boken ”Science and the Vikings” och är en professor i biokemi vid University of Nottingham till The New York Times.
